Jag kollar mobilen efter en lång dag ute på älven där jag jobbar som raftingguide. Ett sms från Dennis Franzen ”Hört att det är högt vatten, ska vi paddla?”
2012 började jag utbildningen. YH-fjäll och äventyrsledare i Älvdalen.
Nu jobbar jag som aktivitet och event ansvarig på Idrefjäll. Där bland annat forsränning ingår. Sex år än så länge av roliga och utmanade minnen där allt handlar om att utvecklas som människa och få mer kunskaper för att jobba och utveckla upplevelseturism. Mycket handlar om en sak. Det att våga utmana sig för att utvecklas. Så när man får ett sms från sin gamla lärare från Älvdalen som undrar om vi ska paddla så vet jag att jag kommer behöva kliva utan för min komfort zon.
Jag har paddlat mycket men senast jag var ute med Dennis själv slutade det med en simtur i en klass 5 fors (vilket är en av de svåraste/tuffaste graderingen på en fors).
Vi möts upp i Idre och kollar så allt är med. Checklistor är väldigt viktiga så man inte står där ute och har glömt något som kan äventyra hela upplägget.
Sedan sätter vi oss i bilen och rullar iväg mot Norge.
Vi ska paddla Norska Röa, nedanför Engerdal. En älv som bara går att paddla vid ett fåtal tillfällen per år. Vi och tittar på vattenståndet och ser att det är ok att paddla. En älv som kräver god kunskap i paddelteknik och säkerhet.
Vi byter om och bär upp till starten.
När vi väl börjar paddla känns det bättre. Röa bjuder på små och stora forsar. Det mesta går att förutspå och vi kan paddla säkert i små etapper.
Men strax börjar det bli brantare. Ett fall där man inte ser landningen kan dölja många faror.
Vi går iland för att reka . Alltså kolla olika linjer, identifiera faror och konsekvenser.
Nu känner jag att jag måste lämna min komfortzon eller bära förbi.
Men än känner jag mig trygg. Det är nämligen så att om man ska lämna sin egen komfort zon så är det bra om man kliver in i någon annans, för då har man ökat trygghet, kanske få pep och stöd för att utvecklas.
Turen går vidare och vi kommer fram till ett av de högsta fallet för turen. Ett vattenfall som är ca 5m högt och faller ner i en djup fin pool. Vi går iland och rekar igen.
Det blir jag som ska köra först. ”Bra för psyket” säger Dennis.
Jag går upp till min kajak igen och kikar en sista gång på fallet.
Just den vågen vill jag träffa mitt på, tänker jag.
Sen sätter jag mig i kajaken igen och tänker igenom en gång till på allt jag ska göra. Det flyger in lite andra tankar i huvudet, vad händer om jag fuckar upp?, Kommer sidlängs?…Jag slår bort dom negativa tankarna och fokuserar enbart på linjen. Visualiserar sista paddeltaget, paddel vid sidan, lutar mig framåt…fallet!
Jag får klartecken, nu gäller det! Sista skvätt med vatten i ansiktet. Nu kör vi!
Forsens kraft vill ta bestämma över kajaken men jag tar snabbt över kontrollen. Kraftiga paddeltag. Stark tro på mig själv. Ser vågen som jag vill träffa…YES! jag ligger perfekt i linje
Kanten kommer snabbt… NU, draget, luta kroppen fram…
Känslan av att bli viktlös i nån sekund. Sen impakten…
Hela jag fylls av adrenalin. Jag har satt linjen perfekt och detta är så jävla kul!
Vi fortsätter ner och det kommer några drop till och några stökiga forsar. Men allt går bra och när vi kommer fram till slutet kommer den stora belöningen. Att känna att man har klivit utanför sin komfortzon och det gick bra, man har då flyttat fram sin egen gräns. Just känslan när man är klar är fantastisk.
Vi åker tillbaka till Idre, klockan är ganska mycket och jag ska upp om några timmar för att guida rafting. Jag har nog väldens bästa jobb. Att kunna kombinera sina intressen med sitt yrke är något jag gillar och är nog ett måste om man ska gilla denna bransch.
Jag vill skicka med er, ni som går och ni som nu ska börja på Äventyrsgymnasiet. er andra, att våga gå utan för er komfortzon. Det kanske inte handlar om att paddla vattenfall utan att våga ringa det där samtalet eller våga göra något nytt. Ni kommer vinna på det i slutänden.
Och om ni inte prövat forsränning, GÖR DET!
Martin Voest /Aktivitet och eventansvarig Idre Fjäll