Isklättring. Länge var isklättringen kategoriserat som ett av de farligaste aktiviteterna du kunde syssla med. Numera har sporten utvecklas till en ganska vanlig aktivitet. Många aktiviteter som fotboll, innebandy och cykling innebär oftare större större skaderisker.
Generellt säger man att ”man ska inte falla när man klättrar is” Detta för att fall innebär ofta skador eftersom det är lätt att fastna med stegjärnen, yxorna kan träffa kroppen olyckligt. Men har man en bra grundträning, ser och lyssna på isen. Använder topp rep och skaffat en vaken kamrat som verkligen kan säkrar…
Ja, då är det inte så farligt.
När jag började isklättra -97 hade jag turen att börja klättra med några av Hemsedals mest erfarna klättrare. Leslie & Jan. Två äldre herrar med otaliga första bestigningar. Dom gav mig uppgifter som att fixa standplats på de mest utsatta områden, på Hyllefossen och Rjukandefoss. Just för att träna mig inför mer utmanande isar… jodå, jag ramlade ibland och fick ett och ett annat blåmärke. Men oftast var det slarv och avsaknad av respekt för dom lättare väggarna. För när det väl blev seriöst var jag skarp och fokuserad.
Jag drömde om Hydrefossen och långturer i Drivdalen. Nu ville ödet att jag skulle slå mig till ro i Älvdalen och Idre istället. Det gjorde inget, för när man vet vad man letar efter så hittar man det.
Njupeskär blev min ”hemma is” och det har blivit många turer upp Sveriges högsta vattenfall på vintern. Problemet var att hitta bra klätterkompisar.
Isklättring hade en begränsad lockelse bland vanligt folk. Vi körde en del ”prova på aktiviteter” men få fastnade för denna kalla, jobbiga och riskfyllda sport. Mina gäster såväl som mina guider, provade gärna på men få ville ta sporten vidare.
Att förstå isen komplexitet, lära sig när isen kan ”kalva” eller spricka upp i sträng kyla. Känna igen ett bra ”hugg”. Lita på redskapen och orka hänga kvar för att sätta in en skruv. Samtidigt som händerna domnar bort av kyla eller dålig blodcirkulation. Detta kräver träning och erfarenhet.
Så när man väl beskriver det så. Tja, då är det kanske inte konstigt att så få sysslar med sporten. Skönare kanske med en varm klippa i Thailand eller ett klättergym nån stans i södra Sverige. Det ända vi kan göra är att fortsätta låta våra elever testa. Ge dom rätta baskunskaper och förutsättningar att gå vidare.
Nu är det snart tid för äventyrs treorna att börja slipa på yxorna, se till att stegjärnen sitter rejält. Men till skillnad från långfärdsskridskor där den första isen är den bästa. Så är det smart att låta klätterisen växa till sig lite. Låta temperaturen gå upp lite och träna lite till på riktigt bra kamratsäkring.
Sen får tiden utvisa om just du är en av de få som kör vidare,
På is, snö, mix eller frusen mossa 😉
Lycka till
Magister D